Jag tycker inte om Lund. Nu var det sagt. Saknar att leva livet och älska varje minut av varje dag. Känner att jag måste iväg en stund och ladda upp igen för att inte tappa mig totalt men vet inte vart jag ska vända mig. Tre år är inte så himla långt men jag måste iväg då och då för att ladda upp. Vill inte fastna såhär som jag gör nu men redan efter fyra månader går livet runt i en cirkel av plugg och krök och jag vet att det finns mer bara inte just här. inte för mig. men jag känner inte att jag har rätt att klaga och säga så för jag ska ändå stanna. jag ska göra klart min utbildning. fastän jag har lägsta betyg i allt och börjat röka för att få tiden att gå så stannar jag så jag har ingen rätt att klaga. hur ska man veta vad som är rätt att göra när man inte har något vettigt alternativ till vad man inte vill. vad i helvete sysslar jag ens med

förvirrat klotter

ibland tänker jag på saker jag inte förstår mig på. saker som jag fått höra i förbigående eller bara förundrats över. till exempel fick jag höra av en nära vän att jag borde se Amelie från Montmartre för den påminde honom så mycket om mig. Eller att jag borde läsa Morgon i Jenin för att jag borde kunna relatera. det är alltså tankar som folk har eller haft om mig som jag aldrig kan ta mig in i. jag blir sådär själviskt nyfiken som man blev när någon hintade att den kanske var kär i en på högstadiet. Jag tänker på fransk popmusik, för jag kommer nog aldrig lära mig franska av den simpla anledningen att jag inte försöker. ändå lyssnar jag på det och det liknar inget annat. så undrar jag varför man går ut och festar på det sättet man gör. är det för att det känns så absolut kravfritt att släppa loss till musik (oavsett bra eller inte) och att fyllan liksom blir vardagskulturens svar på själslig rensning. hur kommer det sig då så mycket med en utgång inte är så? en närmast pretentiös utseendefixering och mer. ändå lider jag inte av varken mitt läppstift eller min urringning. hela festkulturen är så förvirrad. tiden är ur led.
här är lite foton på mig.

just nu känner jag för:

godis

daal med ris

läppbalsam

varmare väder

att sluta vara sjuk

pizza

bra musik

Balansekvationen

Jag tröstar mig med att jag alltid kan komma tillbaka. När jag vill faktiskt. Flygplatsen ligger inte långt bort och sista minuten-biljetter är inte dyra. Helt oförberett lämnade jag en vardag som älskar i hela kroppen. Bytte äventyr, bästa vänner och fina restauranger mot tjocka böcker, networking och en stabil framtid. Det är inte över, inget är borta. Men det gör ont i mig att inte höra bussarna gasa utanför längre. Att inte kunna spontana ner till Maria på tio minuter. Att inte bo i mitten av vad jag älskar. Allt är relativt och möjligheter kommer nya, det kändes som det vettiga att göra nu men inuti är jag helt upp och ner. Jag vill resa mer, se mer, dansa mer men självklart är det inte över. jag måste ta mig igenom bokföringskursen och nationalekonomin och vad det nu mer är jag ska plugga.
Känns som att jag alltid är så dramatisk men det känns som det känns och någonstans måste man bara spilla ut det man tänker på. Jag vet att jag kommer trivas här också och tre år är inte så himla långt men som bekant vill jag att allt ska hända nu och går det inte snabbt finns det ingen poäng. Kanske är det det jag ska lära mig hantera nu. Det är så man bygger en människa.

Jag skrev in mig på en utbildning för varför inte. Trodde inte jag skulle komma in men med antagningsbeskedet framför mig kändes bara ångest. Är det inte ironiskt ändå, att sist jag kikade in här skrev jag om att vilja vidare, testa något mer. Och nu är jag tillbaka, med två veckor kvar i lägenheten här. För varje dag blir jag lite mer kär i London och alla jag träffat här. Detta kommer alltid vara min stad men jag tror att detta är det smarta nu. Börjar om igen men börjar på något vettigt. Jag vet att det finns en plats för mig här, även om det kanske inte blir nu, det gör bara så ont att åka. Jag önskar att jag skrev dagbok som jag gjorde varje dag för ett år sedan, nu tappar jag dagarna mellan varandra och minns inte så bra. Varje dag har varit annorlunda, något har hänt varje dag och varje kväll. Dansa på en bar, träffa alla möjliga sorters människor, hitta en klubb mellan lägenheterna. Jag har sett nya hörn, hört ny musik, förstått mig själv lite bättre (men samtidigt också mindre än någonsin). Jag har ny metall både inuti och utanpå, glittrigt läppglans i fickan och ett gäng erfarenheter som jag inte kan jämföra med något. 

en produkt av samtiden, en galen neofil

har tappat bort min nya kappa samt hemnyckeln och klubben svarar inte i telefon. när jag var på väg hem till Maria frågar en gullig kille om jag vill låna hans jacka och vi pratar hela vägen hem. byter inte nummer med varandra. så många tillfällen som inte blir av för att det bara blev på ett annat sätt, man går om varandra och saker inte klickar så det känns att det inte är menat helt enkelt. försökte uttrycka hur jag ville ha en fin kille att krama i vinter och insåg att jag beskrev D.
Det slog mig att jag är på väg att växa upp. är inte längre beroende av mina föräldrar och kan laga mat på känsla. det är något bisarrt i att växa upp, en sådan grej som man hör att det antagligen kommer hända förr eller senare men känns så avlägset ändå (ungefär som en könssjukdom) och plötsligt så har det hänt så står man där bland julbelysningen på gatorna och väljer vilken honung som känns vettigast och betalar sina räkningar och har koll på livet. jag vet inte vart jag står i relation till allt men jag vet att det funkar. ändå behöver jag mer och jag undrar om det är av vana att leva i toppar och dalar eller om det är så jag vill ha det. finns alltid något att längta till och jag uppskattar att vara upptagen. är ledsen över att jag har så dåligt minne och inte längre är så bra på att skriva dagbok. och vill så gärna få tillbaks nycklarna jag tappade.

antar att det är det här som är lycka ändå, att vara nöjd med tillvaron och att allt funkar. inte längre bli chockad över motgångar eller behöva rådfråga om sina beslut. det är väl det som är grundpelaren i ett lyckat vardagsliv. För att ekonomin går ihop och jag kan dansa till bra musik nästan när jag vill och att jag bor vid en av Londons finaste gator med ett fantastiskt gäng människor så känner jag att det skulle kunna finnas något mer.

Visdomar

Saker jag lärt mig av att bli lite äldre och lite vuxnare
- Pratar man med saker t.ex. sin micro så kommer folk förvirrat svara och tro att man menade dem
- Pendelkort är ALLTID mer värt än kontoladdning
- Lär dig laga mat. bara gör det
- Sängen är (oftast) inte bästa platsen för kreativt skapande, om man inte vill skapa barn och det vill då inte jag
- Om något inte smakar ok, testa att äta det med jordnötssmör
- Folk som inleder en konversation på fest med att prata om sin svåra barndom är sällan den du vill ha som bordsgranne
- Bete dig som att du vet vad du pratar om så kommer folk lyssna (praktiseras redan av jordens samtliga män, och dem går det ju för det mesta bra för)
- Om du tvekar över ett val är det alltid roligast i slutändan om man säger JA (finns dock uppenbara undantag så som erbjudanden om diverse oklara substanser, rattfylla m.m.)
- Testa ny mat > framstå som en idiot